Information om sjukdomar

Svenska Bullterrierklubben deltager i ett stort EU-projekt, ”Hunden som komparativ modell”, som i Sverige bedrivs vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Uppsala Universitet (UU).
Projektet syftar till förståelsen av sjukdomar hos både hund och människa.
Om du har en bull- eller miniatyrbullterrier som
a) har fastställd diagnos Atopi
b) ofta jagar sin svans eller ”smyger/och transar” under exempelvis borddukar och buskar, eller
c) är du uppfödare av en valp som du misstänker har acrodermatit?
Forskarna eftersöker också hundar som är över 6 år och har en helt frisk hud.

Hör av dig till infosvbtk@gmail.com, för vidare kontakt och information om du är intresserad av att hjälpa till i forskningsprojekten!

Ärftliga sjukdomar
Kort beskrivning av hos bullterrierns och miniatyrbullterrierns förekommande sjukdomar

Hudsjukdomar

Allmänt:
Då hudsjukdomar hos bullterrierraserna ofta är besvärliga att komma tillrätta med, vill vi poängtera vikten av att snabbt söka hjälp hos en veterinär med specialintresse för hudsjukdomar. Det är ofta en fördel att på ett tidigt stadium utföra en fullständig hudutredning. Detta ökar markant chanserna för att få en korrekt diagnos och därmed rätt behandling, vilket i slutändan både blir ekonomiskt billigare och minskar hundens lidande. Ju längre en hund går med sin hudsjukdom, desto svårare blir det att få ett bra behandlingsresultat. På veterinärförbundets hemsida går det att hitta förteckning över veterinärer med specialistkompetens i dermatologi. Även många veterinärer utan specialistkompetens, med medlemskap i Swedish Veterinary Dermatology Study Group, ”Skinnklubben”, har god kunskap i ämnet.

Demodex
Demodex är ett 0,2 mm långt, cigarrformat kvalster som lever i hårsäckarna. Demodexkvalstret finns normalt i huden hos de flesta friska hundar, men i så litet antal att de är mycket svåra eller omöjliga att hitta vid provtagning. En frisk hunds immunförsvar hindrar dem att föröka sig. Kvalstret överförs från tik till valp under de första levnadsdagarna.

Demodikos
Demodikos är den sjukdom som uppstår när hundens immunförsvar inte kan hindra kvalstren från att föröka sig. Denna bristande förmåga kan ha en ärftlig bakgrund (ses hos unga hundar, så kallad juvenil demodikos) eller vara orsakad av annan sjukdom eller mediciner som kraftigt försämrar immunförsvaret (orsak till demodikos när sjukdomen debuterar hos äldre hundar).

Den juvenila formen ger som regel symtom före 1,5 års ålder och de allra flesta börjar mellan 6-9 månaders ålder, oavsett kön. Beroende på hur utbredd demodikosen är, delas de in i två undergrupper:

Lokal demodikos:
Denna form ses främst hos unga hundar. Enstaka (färre än 3-5 stycken) centimeterstora kala fläckar syns på framför allt huvud och ben. Vid undersökning bör skrapprover tas även från några andra ställen på kroppen, för att säkerställa att hunden inte har demodexkvalster på fler områden. En hund med lokal demodikos kliar sig oftast inte och hudförändringarna försvinner vanligen av sig själva. Någon behandling mot demodikosen behövs alltså inte, men schamponering med bakteriedödande medel kan vara lämpligt för att hindra att området blir bakterieinfekterat, något som annars kan försämra chansen till avläkning.

Generell demodikos:
Generell kallas demodikosen om hunden har demodexkvalster på fler än 5 små områden eller på större områden och dessutom om den har demodexkvalster på tassarna. Sjukdomen kan starta som en lokal förändring som förvärras i stället för att läka av. Demodexkvalstern banar lätt vägen för en sekundär bakteriell hudinfektion. Huden blir då inte bara hårlös, utan kan bli rodnad med utslag och skorpor och kan klia. Sekundära bakterieinfektioner förvärrar alltså tillståndet och kan dessutom bidra till att kvalstren förökar sig ännu mer. En hund med generell demodikos behandlas med medel mot parasiten, tills den varit kvalsterfri vid provtagning, vid två tillfällen med minst 4 veckors mellanrum. En sådan behandling tar ofta mellan 4 och 6 månader. Under tiden är det också lämpligt att bada med bakteriedödande schampo, för att hindra sekundär infektion.

Tassdemodikos:
Även om hunden bara har demodikos på tassarna, räknas denna form alltid som generell, då den är mer besvärlig att bota och har en sämre prognos för avläkning. Demodikos är en av de sjukdomar som kan orsaka bölder i tassarna (”furunkulos”).

Atopi
Atopi är en allergisk reaktion mot ämnen i omgivningen, så kallade allergener. Sjukdomen har en ärftlig bakgrund, men det är ännu okänt exakt hur sjukdomen nedärvs. Atopi är den klart vanligaste formen av allergi hos hund i Skandinavien. Den näst vanligaste är fodermedelsallergi. Symtomen kan hos hunden vara identiska vid dessa allergiska sjukdomar. De båda formerna av allergi kan dessutom förekomma samtidigt, och upp till 40% av hundarna, som har atopi har dessutom födoämnesreaktioner. De vanligaste allergen, som orsakar besvär hos en atopiker, är damm- och förrådskvalster samt olika sorters gräs- och trädpollen.

Symtom
Hundar med atopi börjar som regel visa symtom från 6 månader upp till 3 års ålder. Hos hund leder sjukdomen framför allt till hudinflammation på bland annat tassar, öron, ansikte och ljumskar. Hunden kan klia, slicka, bita på grund av klåda. Bullterriern är dock en ganska tålig hund, vilket gör att de inte alltid kliar så mycket, även om huden är allergiskt inflammerad och röd. Huden kan, på grund av den allergiska inflammationen, även bli infekterad med bakterier och jästsvamp. En bakterieinfektion visar sig oftast i form av utslag, varblåsor och skorpor i huden. Bölder mellan tårna, ”Furunkulos”, kan uppstå som en komplikation till allergisk inflammation, även om det också finns andra anledningar till detta problem.

Diagnos
Diagnosen fastställs genom att andra sjukdomar med liknande symtom utesluts. Oftast innebär detta att parasitsjukdomar, hudinfektioner och födoämnesreaktioner utesluts. Allergitestester i form av hudtest eller blodprov kan sedan vara till hjälp för att identifiera det eller de allergen, som orsakar symtomen. Vid en allergitest injiceras ett antal allergen i huden och reaktionerna avläses sedan efter 15-20 minuter.

Furunkulos
Furunkulos kan ofta ses som en följdsjukdom till allergi och demodikos. Om man bara ser en enstaka furunkel, kan den vara orsakad av något främmande föremål som trängt igenom huden. I kanterna av trampdynorna kan hårstrån tryckas inåt i huden. De här intryckta hårstråna orsakar sedan bölder.

Symtom
En furunkel är en liten var- eller blodfylld böld. Furunklerna syns framför allt i huden mellan tårna och i kanterna på trampdynorna. Hos bullterrierraserna kan man också se furunkler på andra ställen, oftast på armbågar, hasor och nos. Brustna furunkler blir lätt infekterade och kan behöva antibiotikabehandlas efter att odlingsprov har tagits. Behandlingen ska sedan fortgå till infektionen är helt utläkt. Grundorsaken till bölderna måste sedan åtgärdas. Det är direkt olämpligt att bara behandla med antibiotika gång efter annan i stället för att åtgärda grundorsaken. Resistenta bakterier kan annars utvecklas, vilket utgör ett stort hälsoproblem idag.

Acrodermatit
Acrodermatit är en ovanlig och medfödd sjukdom med dödlig utgång som drabbar bullterrier. Man tror att den är orsakad av en defekt i upptaget eller omsättningen av zink i kroppen.

Symtom
Valparna är vid födseln ljusare än normalt. De är svaga och växer inte lika fort som en frisk valp. Drabbade valpar kan inte tugga och svälja normalt och de får utspärrade tår. Senare ses hudförändringar, först som små skorpor mellan tårna och spruckna trampdynor. Med tiden utvecklas en allvarlig inflammation i huden med rodnad, plitor och varbildning över hela kroppen. Valparna drabbas också av diarré och luftvägsinfektioner och de kan även få ett förändrat beteende, till exempel aggressivitet. Det finns ingen fungerande behandling, zinktillskott hjälper inte. Det barmhärtigaste att avliva valpen snarast, när diagnosen acrodermatit har slagits fast.

Trampdyneproblem
Trampdyneproblem i form av sprickor, förhårdnader och utväxter är något man ibland kan se hos bullterrierraserna. Tassarna blir ofta ömma och hunden kan bli rejält halt. Detta är knappast någon enhetlig sjukdom, utan kan orsakas av många olika faktorer, såsom furunkulos, atopi och demodex. Mjukgörande medel lokalt brukar kunna vara till hjälp. Förändrade trampdynor är även ett delsymtom vid acrodermatit.

Hjärtsjukdomar
De hjärtsjukdomar som framför allt verkar förekomma i en ökad frekvens hos bullterrierraserna är två typer av medfödda hjärtfel: mitralisdysplasi och aortastenos.

Oftast kan man upptäcka medfödda hjärtfel i samband med valpbesiktningen, men vid aortastenos och mitralisdysplasi uppträder ibland blåsljudet först senare i hundens liv. Vid mitralisdysplasi kan blåsljudet dessutom vara intermittent, det vill säga att det bara hörs ibland.

Valpar kan också ha så kallade fysiologiska blåsljud, som inte beror på någon hjärtsjukdom. Dessa avtar eller upphör i regel helt före ett års ålder.

För att kunna diagnosticera dessa hjärtfel och bedöma prognosen krävs att en erfaren veterinär utför en ultraljudsundersökning av hjärtat, där även doppler används för att mäta blodets flödeshastighet genom de olika klaffarna i hjärtat. Vid mitralisdysplasi kan diagnosen vara mycket svår att ställa, även för en mycket erfaren veterinär. Ibland får man inte reda på den korrekta diagnosen förrän hunden obducerats.

Hundar med lindriga medfödda hjärtfel kan många gånger leva ett helt normalt liv. Valpar med mycket grava medfödda hjärtfel dör ofta plötsligt i mycket tidig ålder. Därför bör man alltid obducera en valp som dör av okänd orsak.

Njursjukdomar:

Allmänt

Det finns tre olika ärftliga njursjukdomar beskrivna hos raserna: hereditär (ärftlig) nefrit, renal dysplasi (tidigare kallad juvenil progressiv nefropati, PNP) och polycystisk njursjukdom. De sjukdomar som hittills diagnosticerats i Sverige är renal dysplasi/PNP och hereditär nefrit.

Hereditär nefrit:
Sjukdomen har bland annat diagnosticerats i Storbritannien, Australien, Nya Zeeland USA och även i Sverige.

Symtom:
Sjukdomen leder ofta till kronisk njursvikt, vanligen mellan ett och åtta års ålder. Symtomen utvecklas successivt och ses ibland från några månaders ålder, men oftare först hos äldre hundar. En del hundar kan vara helt symtomfria. Tidiga tecken på kronisk njursvikt är ökad törst och ökad urinering. Längre fram ses trötthet, nedsatt aptit, avmagring, blodbrist och kräkningar. Ibland kan återkommande urinvägsinfektioner vara det enda synliga symtomet på sjukdomen.

Diagnos:
Man kan detektera sjukdomen hos hundar som ännu inte visar några symtom genom att mäta urin-protein/kreatininkvoten. Hundar som visar en förhöjd kvot ska undersökas igen efter
1 månad. Om värdena fortfarande är onormala, vidtas sedvanlig utredning med blodprov, ultraljud och njurbiopsier.
Säker diagnos fås genom att undersöka vävnadsprover från njure (tas med nålbiopsi på levande hund eller i samband med obduktion). Man måste undersöka vävnadsprovet både med vanlig ljusmikroskopi och elektronmikroskopi för att diagnosticera hereditär nefrit. Elektronmikroskopi kräver att vävnaden tas om hand på ett speciellt sätt vid provtagningen. Det går inte att skilja renal dysplasi/PNP från hereditär nefrit utan att biopsier från njuren undersöks genom elektromikroskopi. Det är därför viktigt att alla bull- och miniatyrbullterrier, där någon av dessa sjukdomar misstänks, undersöks genom elektronmikroskopi. Om din hund har njurproblem kan du kontakta styrelsen eller Avelskommittén för mer information!

Renal dysplasi/PNP:
Sjukdomen finns beskriven hos ett 60-tal hundraser.

Symtom:
Hundar med renal dysplasi utvecklar oftast kronisk njursvikt med tiden, vanligen innan tre års ålder. Symtomen liknar dem vid hereditär nefrit.

Diagnos:
Renal dysplasi går inte att spåra hos symtomfria hundar som vid hereditär nefrit, på grund av att sjukdomen inte leder till proteinläckage i urinen. Slutlig diagnos fås via mikroskopi på vävnadsprover från biopsier eller obduktion. Det går inte att skilja renal dysplasi/PNP från hereditär nefrit utan att biopsier från njuren undersöks genom elektromikroskopi. Det är därför viktigt att alla bull- och miniatyrbullterrier, där någon av dessa sjukdomar misstänks, undersöks genom elektronmikroskopi. Om din hund har njurproblem kan du kontakta styrelsen eller Avelskommittén för mer information!

Polycystisk njursjukdom:
Sjukdomen är konstaterad i Australien och Nya Zeeland. Njurarna blir successivt alltmer genomsatta av cystor av varierande storlek. Sjukdomen kan med tiden leda till njursvikt.

Symtom:
Tidiga symtom kan vara blod i urinen och återkommande urinvägsinfektioner. Vid njursvikt ses samma symtom som vid ovanstående njursjukdomar.

Diagnos:
Diagnosen ställs med hjälp av ultraljudsundersökning av njurarna.

Skelett- och ledsjukdomar:

Patellaluxation:
Patellaluxation är en sjukdom där knäskålen hoppar ur led. Den ses framför allt hos dvärghundar, men finns även hos bullterrierraserna. Knäskålen ska normalt ligga fast i en fåra på framsidan av lårbenet, där den hålls på plats av fårans kanter samt muskler och ledband.

Symtom:
Symtomen varierar från att hunden hoppar på tre ben i några steg till att den är ständigt halt. Bägge benen kan vara drabbade. Hundar med patellaluxation drabbas lättare av korsbandsskador och utvecklar med tiden pålagringar i knäleden om de inte behandlas.

Diagnos:
Diagnos ställs genom att veterinär palperar (känner på) knäskålarna. Röntgenbilder kan tas för att bedöma graden av förändringar i benställning och eventuella pålagringar. Sjukdomen kan behandlas kirurgiskt.

Osteochondros:
Osteochondros är en utvecklings-/tillväxtstörning i skelettets tillväxtområden och i ledbrosket som leder till att dessa områden inte förkalkas som de ska. Detta medför defekter i ledbrosket, inflammation i leden och att det ibland bildas lösa benbitar i leden. Om detta inte behandlas i tid, fås pålagringar i leden med bestående hälta som följd. Sjukdomen ses hos unga, växande hundar och kan drabba de flesta lederna i kroppen. I Sverige har man hos bullterrier främst sett osteochondros i knä- och hasled.
Man har inte helt utrett orsakerna till osteochondros, men man misstänker att flera faktorer bidrar, framför allt ärftlighet, snabb tillväxt (sjukdomen ses oftare hos storvuxna raser och hanhundar) och hög energigiva.

Symtom:
Symtomen uppträder ofta runt 4-8 månaders ålder och består av onormalt rörelsemönster, hälta samt smärta vid böjning/sträckning av leden. Om hunden inte opereras i tid, blir följden ofta artros (= pålagringar) i leden och kvarstående hälta. Operation utförs idag bäst med artroskopi (undantaget hasled pga. storleken).

Övriga sjukdomar:

Dövhet:
Ärftlig dövhet är en sjukdom som har funnits hos bullterrierraserna ända från rasernas uookomst. Sjukdomen är vanligast hos vita hundar, men kan också drabba färgade individer, även om det är sällsynt. Sjukdomen utvecklas oftast under valpens första levnadsveckor. Av någon anledning tillbakabildas blodförsörjningen till innerörats hörselsnäcka, vilket leder till att nervändarna förtvinar. Ena eller bägge öronen kan drabbas och om det är dubbelsidigt, blir hunden helt döv.
Helt döva valpar upptäcks oftast av uppfödaren innan försäljning, men när det gäller enkelsidig dövhet är den mycket svår att diagnosticera utan hörseltest. Hos en vuxen individ kan man eventuellt märka att hunden har svårt att lokalisera var ljud kommer ifrån, vilket till exempel kan yttra sig i att hunden springer åt fel håll vid inkallning. Detta är dock näst intill omöjligt att upptäcka på en liten valp.

Hörseltest – BAER-test:
BAER står för Brainstem Auditory Evoked Response. Undersökningen går till så att man fäster elektroder under huden på hjässan, placerar en liten högtalare i först det ena, sedan det andra örat, framkallar ljud via högtalaren och registrerar den elektriska aktiviteten i hörselnerven och hjärnan. På detta sätt kan man dels diagnosticera dubbel- och enkelsidig dövhet, dels bedöma graden av hörselnedsättning och i viss mån lokalisera var skadan sitter. BAER-testet kan göras från 6 veckors ålder och hundarna får oftast lugnande medel inför undersökningen.För närvarande utförs BAER-test på Regiondjursjukhuset i Strömsholm, Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg samt Regiondjursjukhuset i Helsingborg, Kalmar Djursjukhus samt Djursjukhuset Albano.

Eklampsi:
Eklampsi är ett tillstånd med akut kalkbrist i blodet. Sjukdomen drabbar dräktiga och digivande tikar. Hos bullterrier ser man eklampsi vanligen från dygnet före valpning till 1-2 dygn efter valpning. Eklampsi uppstår på grund av en rubbad kalkomsättning i kroppen. Orsakerna till detta är inte helt klarlagda.

Symtom:
De klassiska symtomen vid eklampsi är oro, rastlöshet, hässjande och eventuellt salivering. Detta övergår i muskeldarrningar och kramper om behandling inte sätts in. Dessa tikar kan dö under ett krampanfall eller på grund av rytmstörningar på hjärtat. Hos bullterrier ser man dock ofta ett annorlunda förlopp. Tiken blir orolig, hässjar mycket, ser ofta helt frånvarande ut och kan bli aggressiv mot sina valpar.

Diagnos:
Diagnosen ställs med hjälp av sjukdomshistoria och symtom. Då förloppet hos bullterrier skiljer sig ganska mycket från den klassiska eklampsin hos andra raser, kan det vara svårt för en veterinär att känna igen sjukdomen. Då kan man ha hjälp av att mäta kalkhalten i tikens blod.

Keratokonjunctivitis sicca, KCS:
KCS är en sjukdom med nedsatt tårproduktion i ena eller bägge ögonen, som oftast beror på en autoimmun reaktion i tårkörtlarna. Detta innebär att kroppens immunförsvar attackerar de egna cellerna, i detta fall tårkörtelceller.

Symtom:
Tidiga symtom på KCS är återkommande ögoninfektioner och ett segt ögonsekret som ligger som strängar på hornhinnan. Längre fram ser man att hunden blinkar mycket, kniper med ögonen och blir ljuskänslig. I långt gångna fall växer pigment in över hornhinnan, ibland så mycket att hunden kan bli blind, och det kan även bildas sår på hornhinnan. Eftersom bullterrier har väldigt mörka ögon, kan det vara mycket svårt att se pigmentinväxten även om man tittar i starkt ljus. Sjukdomen är mycket smärtsam och därför kan man också se ett förändrat humör eller nedsatt allmäntillstånd hos hunden. Sjukdomen uppträder på äldre hundar.

Diagnos:
Diagnosen ställs genom att man mäter tårproduktionen i bägge ögonen med en speciell pappersremsa, som får sitta innanför ögonlocken under 1 minut. I normala fall ska tårproduktionen mer än 15 mm. Man färgar också hornhinnan för att se om sår har bildats.

Linsluxation (PLL) Denna sjukdom gäller endast miniatyrbullterrier:
Linsen är genomskinlig och sitter i främre delen av ögat. Den har till uppgift att fokusera strålar så att dessa bildar en perfekt bild på näthinnan. Ligament håller linsen på plats. Medfödd svaghet av dessa ligament kan göra att linsen luxerar, dvs kommer ur läge, antingen framåt eller bakåt. Linsen kan då hindra flödet i ögat och den tryckökning som följer kan orsaka blindhet.

Tecken på sjukdomen kan vara grumling av linsen, nedsatt pupillreflex eller ökat tryck i ögat.

Nedärvd linsluxation finns hos flera terrierraser, däribland miniatyrbullterrier.

Tail chasing – att snurra runt efter svansen:
Abnormt jagande efter svansen är en typ av beteenderubbning som förekommer hos bland annat bullterrier. Det är ett tvångsbeteende av den typ som även förekommer hos människa.
Sjukdomen verkar framför allt drabba hyperaktiva eller lättstressade hundar och den ses ofta i kombination med andra tvångsbeteenden, till exempel flanksugning, flugsnappning (snappar i luften, utan synbar orsak) och ”bolltokighet” samt aggressivitet eller abnorm rädsla. Sjukdomen debuterar vanligen innan 1-årsåldern, ofta i samband med en specifik händelse, till exempel könsmognad, ägarbyte eller vistelse på hundpensionat.

Symtom:
Anfallen utlöses oftast av att hunden blir upphetsad, är uttråkad, hör ett speciellt ljud eller vistas i ett litet utrymme. Ett anfall kan börja med att hunden stirrar på sin svans eller sitter i ett hörn och försöker nå svansen. Därefter börjar hunden cirkla runt långsamt eller snabbt efter sin svans eller springer mycket snabbt runt i snäva cirklar utan att fokusera på svansen. En del hundar morrar eller gnäller under anfallet, många är helt frånvarande och det kan vara mycket svårt att bryta beteendet.

Vissa hundar kan visa aggressivitet när man försöker stoppa anfallet. Anfallen kan vara i någon minut upp till flera timmar. I lindrigare fall får hunden bara några anfall per dag, i grava fall kan hunden hålla på med beteendet nästan hela tiden. En del hundar skadar sig under dessa anfall.

Diagnos:
Diagnosen ställs med hjälp av symtomen samt datortomografi för att kunna se förändringar som tyder på vattenskalle